Hellre en fettvalk än ett rent helvete

Vi vet att magen inte är platt när vi sätter oss ner och att kroppen kan få bristningar när man växer fort, vi vet att låren ser dubbelt så stora ut när vi sitter på en stol och att hyn blir sämre innan mensen. Ändå blir det katastrof när detta inträffar. Vi fattar ju att magen veckas när man sitter ner, men trots detta får vi panik och anstränger oss extremt mycket för att ingen ska få se hur vi "egentligen" ser ut. Rätar på ryggen, ligger ner, armen över midjan, spänner musklerna, rör sig inte åt sidan, täcker över hela skiten.

 

Det komiska är att alla redan vet hur vi "egentligen" ser ut. Det är ju inte så att man har en "superslim" bild av en person när den står, och om han/hon/hen/hum skulle sätta sig ner och magen skulle veckas och låren fördubblas så skulle superslim-bilden raseras. Nej. Alla dina kurvor har redan visats genom kläderna innan. ( om du inte bär en camouflage-skog-dräkt med gasmask över ansiktet som min kompis på skolfotot förra året) Kroppen veckas, rynkas, fördubblas, streckas och allt möjligt. Det vet vi. ALLA får sånt, så varför låter vi något så självklart ta så stor energi? 

 

När jag använde tajta linnen eller var på stranden i bikini så var jag alltid livrädd att någon skulle se mina veck på magen när jag satt ner. Folk skulle ju tycka att jag var tjock! Jag minns hur jag på ett stelt sätt försökte räta på ryggen, alltid stå upp och minska på alla sorters rörelser som innebar att magen kunde få för sig att skapa mr michelin mannen. Det måste ha sett väldigt roligt ut inser jag nu. Jag kanske inte hade så många rynkor på magen, men desto fler i pannan. Jag blev inte smalare, bara mer stel. Jag levde som slav under komplexen. 

 

När jag tänker på det i efterhand gör det ont i bröstet. Så många dagar jag använde min energi till att oroa mig hur min mage såg ut, när jag istället hade kunnat njuta av solen, vännerna och alla knasiga lekar. Alla dessa valkar, bristningar och finnar - det är ju egentligen bara några veck, några streck och några prickar. Varför ska det få ta så mycket av min energi och hindra mig från att ha roligt? 

 

Det är inte värt att leva sådär. Jag vill hellre ha en mysig mage som veckar sig på stranden, än att försöka svälta mig och ha ångest i strävan att få magen att vara platt. När komplexen börjar styra över vad du får och inte får göra i vardagen så har det gått för långt! Ibland utmanar jag mig själv att inte försöka dölja magen när jag sitter ner i ett tajt linne. I början är det så jobbigt, men sen märker man - ingen bryr sig. Det är en riktig boost! En BEFRIELSE. Det finns inget bättre! Det är som bloggaren Blondinbella skriver - "Hellre en fettvak än ett rent helvete".